 | |
Det du känner är inget problem i sig. Vad jag menar är alla känslor skall vara med på resan. Starka, hårda känslor liksom subtila, mjuka känslor. Känslor som viskar så att vi måste vara blickstilla för att höra deras röst samt känslor som skriker desperat så att kroppen skakar.
Utmaningen för vårt känsloliv ligger snarare i vad du känner för dina känslor. Eller annorlunda uttryckt; Din relation till dina känslor. Om vi inte tycker om alla våra känslor, skär vi bort en del av oss själva. Då gör vi oss mindre än vad vi egentligen är. Så "får man inte" känna, så barnsligt, skamligt eller fel. Sån är inte jag! skriker den inre domaren högljutt. Då plötsligt är vi där, självförminskade av oss själva. Utan självacceptans för det vi faktiskt innerst inne är, dvs alla känslor! För du och jag är ju allt; blyga, glada, arga, sura, förbannade, kärleksfulla och så vidare…
Det fina och underliga är att världen faktiskt blir bättre av att vi är allt det här! När vi tillåter oss att känna och vara allt detta, kan vi också acceptera att andra känner och är allt detta. Självacceptans föder acceptans, acceptans föder empati och empati föder acceptans för andra. Så sätter vi igång den goda, empatiska spiralen. Kanske låter det enkelt. Det är det. Så länge du ordnar det första steget, att vara empatisk mot dig själv och dina känslor, gör spiralen sen sitt jobb.
Känslosamma hälsningar,
Mats Graffman, VD
P. HumaNovas första år, Bli den du är, börjar i slutet av januari igen. Det är aldrig försent att börja tycka om sina känslor.
|
|
